zycs

Jag sitter här i min lägenhet i Malmö. Jag har två katter som verkar vara väldigt glada över att jag är ledig och befinner mig hemma. Jag har en lägenhet som är fräsch och som ligger alldeles lagom nära staden och som dessutom har vändplan/cykelväg nedanför som gör att biltraffik inte är något man störs över. Och skulle man göra det så kan jag stänga fönstrerna för de har så bra ljudisolering att jag knappt skulle höra om det blev krig på gatan nedanför. Vi kan poppa musik i den volym vi vill, för vi har en ljudisolerad (och inbrottssäker) dörr och isoleringen till andra lägenheter verkar vara suverän! Vi har tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin. Vi har balkong med blommor och örtkryddor (som har övervattnats två gånger tack vare skyfall), balkongen är dessutom sådär stor så man slipper gå ut och backa in. Man skulle nog tom kunna ta en sväng om där. Vi har ny kyl/frys/spis och väggarna är relativt nymålade.
Om jag vill kan jag gå några minuter till pildammsparken, sätta mig på en parkbänk och njuta av vattnet, fåglarna och människorna som rör sig där.
Jag har ett underbart jobb där jag trivs som fisken i vattnet och mina arbetskollegor är så bra att mitt hjärta går sönder när jag tänker på att de inte kommer vara mina arbetskamrater för alltid.
Jag har tillgång att få förlängt vikariat och i längden ett fast jobb där.
Jag har en underbar pojkvän där jag flera gånger om dagen funderar på vad jag har gjort för att vara värd honom.

Allt detta har jag.
Men det ligger i fel ände av landet. Jag vill inte bo i Malmö. Jag har aldrig velat bo i Malmö. I en annan del av Sverige finns alla mina vänner. Mina hjärtan. Där finns min familj och där finns alla jag vill vara nära (förutom de fåtal som har flytt åt helt fel håll, men från Malmö är det ändå längre till dem).

Varför kan man inte ta sitt jobb och alla kollegor, lägenheten och allt och liksom flytta det till exempelvis Göteborg? Varför ska det vara så förbannat svårt och varför kan man inte bara vara nöjd?

Jag har nu iaf sagt till min chef att hon inte ska räkna med mig efter augusti. Jag har börjat söka jobb i Göteborg och jag letar lägenhet som en galning. Till Göteborg ska jag ta med min min pojkvän (tacka gud för att han är villig att flytta) och våra två katter.
Jag ska inte ta med mig lägenheten med allt vad det innebär.
Jag ska inte ta med mig mitt jobb eller mina kollegor (eller de som är villiga får hemsk gärna följa med) och det känns piss, rent ut sagt. Jag kommer sakna dem så det gör ont i mig bara jag tänker på det. Fuck.

Egentligen har jag bara berättat för tre kollegor att jag ska sluta, hur många som vet det nu vet jag inte. Men jag tycker att det är jobbigt att berätta så därför har det inte blivit av.


Just för tillfället har jag inte mycket i Göteborg, några kära vänner har jag självklart där. Men inget jobb, ingen lägenhet och inga kollegor. Men jag får betydligt närmare hem till mina vänner och till min familj.

Jag hoppas flytten kommer vara värt detta.
Fast jag kommer aldrig bli riktigt lycklig här, kommer aldrig känna mig alldeles hel.
Jag vill kunna slänga mig på tåget för att vara hos någon behövande på ca 1-2 timmar istället för 5-6 timmar.




Sådär, nu har jag fått ur mig det värsta. Nu åter till vardagen.
Igår köpte vi en hushållsassistent som kan knåda deg, vispa, riva och skära saker. Idag ska den användas till en fänkålsgratäng. Det ska bli spännande.
Om två veckor ska jag baka bröd. Eller om vi ska komma överens om att surdegsbröd är ok GI, vi får se. Vi har ju massa ost, det vore nice att äta en hembakt smörgås med ost.