zycs

Det är fredag, vilket innebär att det imorgon är helg. Under dagens arbetspass så har jag sagt "just det, det är lördag imorgon" ca fem-tio gånger. Och varje gång känns det helt främmande. Det blir sådär när man jobbar länge med bara en dags ledighet, och den dessutom infaller på olika veckodagar varje vecka. Det där med att ha koll på veckodagar är rent av en omöjlighet för mig, särskilt med detta jobb.
När jag pluggade hade jag koll! På helgen skulle jag träffa Thomas vilket innebar en resa till Växjö för honom eller en resa till Malmö för mig. Det var helg det. Nu vet jag inte. Pfft säger det och så är helgen bara en veckodag, som vilken annan. Fast det är ändå lyxigare att vara ledig en helgdag än en vanlig veckodag, mest för att andra folk är lediga då med och helt plötsligt delar man något med flera andra.


Det där med att dela saker är skumt. På mitt jobb finns det enkel-, dubbel-, och fyrasalar. Folk som måste flytta från en mindre sal till en större blir ofta väldigt ledsna och tycker att det är jobbigt. Men så när det är några patienter som har legat i samma rum några dagar tillsammans så börjar de finns kontakt. De har något gemensamt, de ligger på sjukhus och är då alltså inte i sitt habitualtillstånd. Folk ger ut nummer till varandra med lovord att de ska höra av sig. Folk som inte har bytt nummer, och där den ena lämnar sjukhuset tidigare än den andra, börjar oroa sig för den andra. "hur går det nu hemma?" "skulle man kunna få denna persons nummer?" "det var dumt att jag inte lämnade mitt nummer" "vi fick så bra kontakt".
Ibland talas det om att fyrsalarna ska tas bort. Men enligt mig är det oftast där patienterna får bäst kontakt med varandra.
Senast idag skedde detta. En skulle ner på op, en på permision och en skulle hem. Lyckoönskningar till den som skulle till op och sedan börjde de andra två röra på sig hemåt. "Hälsa henne så gott när hon kommer upp igen. jag satte en lapp på hennes bok med ett meddelande och mitt nummer så vi kan höras igen"

Vad jag nu undrar är om det bara är så att det sägs att de ska höras och detta rinner ut i sanden? Eller är det så att de hörs och ses och blir vänner? Det hade varit spännande att veta.
Jag har ett fint jobb och jag trivs med det.



Men som sagt, det är fredag. Jag bloggar med ett glas vitt och väntar på att Idol ska börja. För är det helg så är det väl ändå avkoppling som gäller på schemat? Det tycker jag.


Förövrigt så tittade vi på soffor igår. Vi hittade många fina, men kanske har vi bestämt oss? Vi har inte pratat om det direkt alls.


Kanske att det blir en sådan? Vi får se helt enkelt. På något sätt måste vi få den hemfraktad med. Men det problemet återstår att lösa tills vi har bestämt oss på riktigt. Det vore skönt med en större soffa.