zycs

Klockan ringer strax efter 06:05. Pallrar mig ur sängen, in på toa och sedan ut mot köket. Men så börjar jag fundera på vad som händer utanför fönstret. Inte kan det väl? Näeh? Går fram och jomenvisst! Det ösregnar, verkligen vräker ner! Och det är mörkt! Jo men tack! Lägg till det på att det är helg och dagen har fått en heelt fantastisk start! Ett tag stod jag hel apatisk och tittade ut. Är det såhär varje höst? Den här tomma arga känslan, att om vädret ska hålla på såhär så går jag och lägger mig igen! Snabbt kom jag på hur varm och mysig sängen troligen skulle vara. Med täcke i påslakanet, en varm pojkvän och troligtvis en katt som skulle komma upphoppandes, spinna och vilja kela.
Fast strax därpå insåg jag att jag skulle kunna ligga i sängen sisådär 45 min innan de skulle ringa efter mig och det skulle inte kännas bättre att gå upp och gå ut i regnet helt yrvaken.
Så jag fick snällt pallra på mig kläder, ta fram regnponchon (oh yes, en sådan man har på Liseberg. Storlek megalarge och vit). Ut och fram till cykeln och trampa iväg. Typ hela vägen tänke jag. Jag vill inte, jagvillinte, jagvillinte!

Och ungefär så har dagen fortsatt. Eller kanske inte. Fram till 11:45 gick det som på räls, jag jobbade på i min egna takt. Sen kom läkaren och rondade till 13:20 typ. Lagom till em-passet kom. Jag skulle göra hundra saker och samtidigt skriva, rapportera muntligt (eftersom jag inte hann skriva innan), äta, prata med min usk, kolla till mina patienter och ringa röntgen på sisådär 10 min. Jag gjorde några saker och gick på matrast och gjorde klart sen. Hata att jobba lugnt hela dagen och sen stressa ihjäl sig sista timmen. Blä.

Hemma. Trött. Frusen. Och blä. Det är lördag och jag ska sitta och ruttna i min gamla soffa. Själv. Imorgon ska jag jobba igen. Hey! Mitt liv består av att jobba och sova. Tur att jag får lön så jag klarar mig.

Ps: Min älsklingsmisse ligger framför min skärm och drömmer. Han springer med bakbenen. Han är för bra söt han. (L)